Först och främst vill jag att du som läsare ska ha med dig en sak i minnet när du läser vidare: Nej, jag tycker inte det är bra att se 43-1 på resultattavlan i ett VM-kval.

Att det ändå blir på det sättet beror på två saker.

1. Det ena laget var världens bästa i sin idrott.
2. Det andra laget var ett av världens sämsta i sin idrott.

När Sverige formligen körde över Luxemburg i fotbollens VM-kval och vann med 8-0 jublade Sverige och hyllade hjältarna som lyckats med en bedrift som i ärlighetens namn inte var speciellt uppseendeväckande. När ett innebandylag gör lite drygt fyra gånger så mycket mål som det normalt görs totalt under en innebandymatch är rubrikerna och kommentarerna inte riktigt detsamma som om det gällde en fotbollsmatch.

Det kom så mycket skit, inte bara från rabiata innebandyhatare som tar varje chans de får att kräkas på innebandyn, utan också från stora profiler inom vår egen idrott. Ska Sverige verkligen kvala var frågan. Det blir ju bara pinsamt. Hur ska innebandy annars bli en OS-gren?

Men alltså, torka er om munnen. Hur ska innebandy någonsin bli en OS-gren om nationer som Frankrike separeras från eliten och får spela i någon undangömd kvalgrupp mot Ukraina, Andorra och Litauen för att nå ett B-VM? Ledsen, men det kommer aldrig att hända.

Om Sverige är självskrivna till VM vågar jag påstå att Estland, Lettland, Danmark, Norge och Slovakien är det också. För de är också så bra att de vinner med stora siffror mot världens sämsta länder, och tar man bort dom också finns det snart inte så många platser kvar att kvala till. Vart ska egentligen gränsen dras? Och varför just där? Och när vet vi om det är dags att återinföra obligatoriskt kval för alla? När Frankrike slår Sverige?

Eller åt andra hållet. Det tog 30 och ett halvt år för Schweiz att lyckas slå Sverige på herrsidan. Det är ju rätt dåligt. Om chansen att slå Sverige ska vara måttstocken så kanske Schweiz i sådant fall precis tog sig över den där gränsen att vara självskrivna till VM? För tidigare borde ju VM egentligen endast spelats mellan Sverige och Finland.

Att låta vissa nationer slippa kvala kommer knappast gynna de nationer som är så illa tvungna. Försvinner då inte så enormt mycket motivation för de personer som har extremt viktig betydelse för innebandyns utveckling i just de länderna? Försvinner inte ett naturligt tillfälle att dra lärdom av varandra och tillsammans utveckla sporten? Jag gissar att personer som inte sitter på våra svenska jättehöga hästar antagligen skulle svara ”Jo” och ”Definitivt” på de frågorna.

Jag förstår att kritiken mot skillnaden mellan botten och toppen finns, men hur ska vi då minimera den (vilket jag ändå antar att alla vill)? Sålla bort andraklassens innebandynationer och lämna dem vind för våg eller fokusera på insatser innehållande möjligheter för utveckling och utbildning och låta kvalet vara en kulminering där tid möjlighet finns för vidare utbyte och återkoppling?