För vi ska aldrig glömma de första fem världsmästerskapen, när Sverige var allt annat än självklara guldmedaljörer. Det är faktiskt så att Sverige bara tog två guld från 1997 till 2005. Finland tog lika många och Schweiz bara ett mindre. 2001 tog Sverige silver. Bara silver. Efter finalförlusten mot Finland, som slutade 0-2 och var första gången någonsin Sverige gått mållösa från en VM-match, sa Sveriges lagkapten Sandra Pettersson såhär:

Vi vann ett silver. Det är ju i alla fall ett steg i rätt riktning.

Annons

Idag, med fem raka VM-guld och stor svensk dominans låter det kanske lite kokos i dina öron, men saker förändras. För två år tidigare förlorade Sverige semifinalen mot Finland på straffar efter att finskorna kvitterat matchen 18.35 in i den tredje perioden. Sverige vann såklart bronsmatchen, men ändå. Det pratades om kriser hit och fiaskon dit. Det jag vill komma till är att dominans är något flytande, föränderligt.

Fråga Lockerud, denna ultragigant under sent 80-tal och tidigt 90-tal. Fråga Storbritanniens hockeyförbund som från åren 1935-1938 tog ett VM-brons, två VM-silver och ett OS-guld. Det kommer komma en punkt när Sverige omöjligt kan utvecklas snabbare än övriga nationer för att man börjar närma sig taket för vad som är möjligt. Andra nationer ligger kanske 20-30 år efter Sverige. Titta på Thailand vars damlandslag är två år gammalt. Det är enorma skillnader i förutsättningar som det tar lång lång tid att hämta igen. Men det betyder inte att historierna från mindre nationer inte är värda att berätta. Att deras kärlek till sporten är mindre äkta.

Samma år som Sverige tog brons, 1999, gjorde Jill Quek från Singapore sitt första VM. Idag är hon 39 år och på väg mot sitt sjunde. Det åttonde om man räknar VM 2006 då hon coachade Singapores herrlandslag. Efter ett uppehåll sedan 2009 gör hon comeback i VM sammanhang. Men ändå är hon inte äldst någonsin. 2001 spelade Jutta Habermann för Österrike. Då var hon 42 år gammal och därmed en av försvinnande få damspelare födda på 50-talet med VM-matcher på sin meritlista. ”Jag spelar så länge landslaget behöver mig” sa hon då.

I samma VM sa Österrikes förbundskapten:

Jag läste i Svensk Innebandy att det finns 28 damspelare i Österrike. Den siffran är fel. Riktigt så många har vi inte.

Så två år senare stod en 44-årig Jutta Habermann återigen på planen för att försvara Österrikes färger.

28 spelare alltså. Har vi verkligen levt så länge i en så skyddad verkstad att det bara är guldmedaljer stöpta i hjältemod och blod vi kan ta in och uppskatta?

Ryssland är en VM-saga för sig. Efter en femteplats i både EM 1995 och VM 1997 dök laget helt enkelt inte upp till VM 1999. Utan ett ord och ingen visste någonting. Självklart blev man uteslutna och fick börja om i B-divisionen till 2001. Det var länge osäkert om de faktiskt skulle dyka upp 2001, men det gjorde man till slut. Där mosade systrarna Serebriakova allt motstånd och Ryssland sades ha tagit medalj om man spelat i A-divisionen.

Innebandyvärlden fick upp flåset och började drömma om en ny utmanare till de fyra stora (som vid denna tidpunkt var Sverige, Finland, Schweiz och Norge på tal om saker som ändras). Michael Fasth tippade exempelvis Ryssland som trea 2003, men den verkliga succén uteblev. Förra VM slutade med en elfteplats och därefter stängdes Ryssland tillfälligt av från internationell innebandy på grund av obetalda skulder vilket medförde att de missade kvalet till VM 2017. Till nästa VM har de chansen igen.

Istället var det Tjeckien som tog det klivet även om det dröjde ett bra tag. 1999 började folk prata om Tjeckien ungefär på samma sätt som jag pratat om Slovakien nu. En nation som börjat nosa på toppen. Men det var först 2009 som Tjeckien gick till semifinal för första gången. De har varit bofasta där sedan dess och sakta men säkert knaprat in på Schweiz och lämnat övriga lag bakom sig. Kan Slovakien också ta det klivet? Ja, men det kommer att ta tid. Låt det ta tid.

Idag är det ett riktigt getingbo under Sverige, Finland, Schweiz och Tjeckien och det finns fem-sex nationer som känner att femteplatsen är en logisk målsättning. Så har det nog aldrig tidigare varit och årets VM kan bli det tuffaste som någonsin spelats. Där Ryssland åkt som en jojo kors och tvärs har lag som Slovakien och Lettland haft en utveckling som hållit någorlunda jämna steg med Tjeckien, även om de ligger några år efter.

Innebandyn är intressant på det sättet. Det är bara två år mellan ett VM och nästa, men det finns fortfarande nationer som överraskar, nationer som kan visa en enorm utveckling från ett VM till ett annat. Thailand gör VM-debut på damsidan vilket är en helt fantastisk bedrift av ett lag som inte funnits längre än två år. Visst är den asiatiska kvalgruppen svag, men det är alldeles oavsett raskt marscherat.

Jag erkänner att jag är en av de största gnällspikarna som får utrymme i svensk innebandymedia, men en sak jag inte förstår är allt gnäll på VM, om att de andra nationerna är för dåliga. Tjeckien var sådär nöjda i mitten av 2000-talet på att Sverige inte ville spela mot dem. När Sverige börjat matcha mot dem regelbundet kom följde också en brantare utvecklingskurva. Finns säkert fler variabler i den ekvationen, men helt säkert är att det krävs rejäla utmaningar för att lära sig växla upp. Utan VM kommer Polen aldrig få möta Sverige eller Finland. Hur ska de annars kunna lära sig spela på den nivån som vi vill?

Innebandyn i Sverige kan kanske inte längre titulera sig som ung idrott. Men utanför våra gränser breder den ut sina vingar och kastar nya skuggor varje dag.

Jag älskar VM och VM är för dom.