Som svensk är det ganska lätt att förblindas av det faktum att VM faktiskt inte börjar i semifinalen. I våra ögon är allt annat än vinst i varje match ett rejält bottennapp och ett silver är rejält underkänt. Men för lagen utanför topp 4 är varje match som en final. VM är inte till för oss. Det är till för Lettland, Tyskland, Polen och Kanada. För om man är riktigt cynisk hade man kunnat avgöra vilket land som är bäst på innebandy genom att låta vinnaren i Finnkampen få bära världsmästarbältet eftersom sannolikheten att något av lagen ändå kommer vinna VM är ganska exakt 100 %.

Det är alltså svårt att se det fina med VM om man inte kan glädjas åt att Thailand gör sitt första mästerskap eller att Lettland hårdsatsar inför hemma-VM för att utmana på riktigt om en semifinal. För mig är det också här internationell innebandy blir verkligt intressant. Gruppspelets mest spännande matcher är i mina ögon inte Sverige – Tjeckien eller Finland – Schweiz, även om det utan tvekan det är i just dessa matcher den bästa innebandyn kommer spelas. Det är snarare Lettlands matcher mot Norge och Tjeckien. Utmanarna. De länder som i dagsläget är närmast att slå sig in i toppen.

Som det är nu finns det fyra ganska klara skikt i A-VM. Dels har du Sverige och Finland, de självklara finalkandidaterna, dels Schweiz och Tjeckien som enda riktiga utmanare. Sedan kommer Lettland och Norge i något slags ingenmansland: Lite för dåliga för att spela semifinal i VM under normala omständigheter, men alldeles för bra för att behöva se sig om över axeln. Ännu. För Norge verkar ha nått en tröskel som man har svårt att kliva över. Estland och Tyskland är de lag som är jagade av länderna i B-VM, de som behöver ta sig i kragen. Länder som USA, Kanada och Slovakien har börjat röra på sig och Tyskland och Estland får se upp så att man inte blir frånåkta på sikt

Att den gemensamma nämnaren mellan USA, Kanada och Slovakien är att hockeykulturen är stark är såklart också en bidragande orsak till att man närmar sig A-VM med stormsteg. Däri ligger deras höga potential. Danmark kommer att få slita rejält för att deras negativa spiral ska vända för även Polen bakom dem tar stora kliv. I mötet förra året länderna emellan blev det knapp vinst för Danmark med 6-4. Det är alltså ett år sedan, och den gamla innebandydevisen ”Hänger du inte med är du inte snabb nog” är lika sann som den är brutal. Danmark har mycket att bevisa, och Riga-VM kan bli ytterligare en dansk besvikelse i en allt längre lista.

Australien är en av stormakterna i landhockey och även innebandyn håller så sakteliga på att rota sig. Även dem kan inom överskådlig framtid börja ta mark, men ett Australien i ett A-VM ligger såklart långt fram i tiden. Med rutinerade Petteri Nykky bakom rodret är det åtminstone tydligt att det är ditåt man siktar. Sådant gillar jag. De övriga lagen i den asiatiska kvalgruppen har förvisso varit med länge, Singapore spelade exempelvis redan i världshistoriens första VM 1996, men har stadigt tappat mark mot övriga. Thailand som gör sitt första VM är det överlägset sämst rankade landet i hela mästerskapet med sin 35:e plats, men man slog Japan stort i den avgörande kvalmatchen. I dessa tre länder ses det nog som en mindre sensation om man inte skulle vara bland de tre sämsta, men räkna med att det också är dessa tre som har mest att vinna och de som njuter mest av VM. Den framtida stormakten på den asiatiska scenen bildade nyss sitt innebandyförbund, men bland en och en halv miljard kineser tror jag man kommer kunna vaska fram 20 helt okej spelare den dagen innebandy gör entré i OS.

Jag tillhörde den grupp landsförrädare som i smyg blev glad när Finland tog guld och krossade den svenska dominansen. Det var viktigt för internationell innebandy. På samma sätt kan ett starkt resultat av Lettland eller USA spränga nya gränser och inspirera till framtida framsteg. I spåkulan ser jag inga större förändringar mellan de fyra stora, Sverige kommer fortsatt att trona över resten av innebandyvärlden men kanske kan Finland, Schweiz och Tjeckien få sällskap av Lettland bland de länder som faktiskt kan slåss om silvret. Men det är under dessa som jag på sikt ser att konkurrensen blir hårdare. Transatlanterna och Slovakien vill alla till finrummet, och när de lyckas bildas ringar på vattnet. Det går inte snabbt, men det kommer lite i sänder. Undan för undan. En frislagsvariant här och en dubbling i hörnet där. Ett uppspel i taget.