Gemenskapen, sättet vi identifierar oss med våra lag, hur vi låter deras prestationer på plan styra vårt humör. Våra drömmar dör eller uppfylls på samma gång som spelarnas. Bandet till våra spelare är så starkt att vi faktiskt bygger upp en relation till dem utan att man nödvändigtvis ens pratat med spelarna ifråga. Jag kommer aldrig glömma när min bror ringde och sa att Mikael Harrysson avlidit. Kommer aldrig att inte höra tomheten i hans röst, som ekade ut mina känslor genom luren, från en annan plats. Jag blev helt förstörd. Befann mig i VIDA Arena i Växjö, på finaldagen av U19 VM, satte mig ner, lutade mig mot väggen och började gråta. Jag har aldrig någonsin träffat Mikael. Jag gör inte anspråk på att känna samma sorg som de som faktiskt kände honom, men det jag kände var på riktigt.

It is not an obnoxious affectation when a devotee uses the word “we”; it’s a literal confusion in the brain about what is “me” and what is “the team.” In all kinds of unconscious ways, a fan mirrors the feelings, actions and even hormones of the players. Self-esteem rides on the outcome of the game and the image of the franchise.
– Eric Simons

Annons

Citatet kommer från Eric Simons artikel ”The psychology of why sports fans see their teams as extensions of themselves” som publicerats i Washington Post, och jag tycker det ringar in så mycket. När jag fick beskedet var jag en i Pixbo-familjen, deras känslor blev mina.

Även Pontus Wirdby (Ordförande i Storvretas supporterklubb Red Eagles) pratar med snarlik terminologi när jag tidigare i somras frågade vad som var deras drivkraft.

Gemensamt för oss allihop är vårt hjärta för Storvreta. […] Vi vill kunna bidra till att skapa en härlig stämning runt matcherna och bli den sjätte spelaren som avgör när vårt Storvreta behöver det som mest. Självklart är det en stor drivkraft att få chansen att följa laget genom slutspel med det största målet av de alla – att få lyfta bucklan tillsammans.

Ledorden, åtminstone enligt min tolkning, är hjärta och tillsammans. Gemenskapen. Men, Red Eagles är relativt ensamma i innebandysverige. Jag tror att det inte riktigt är helt socialt accepterat att föra oväsen på en innebandymatch. Det är ju bara innebandy. Inte på samma sätt som fotboll och ishockey. Nu slipper jag gärna den lilla klick fotboll- och hockeysupportrar som slänger bangers och sjunger ”Låt han dö”, men jag tror ni förstår vad jag menar. Det är väldigt få som har ett innebandylag som sitt första lag. Det har fallit bort ur allmänhetens syn på vad som är innebandykultur.

Foto: Per Wiklund

Det finns ju undantag. Det gör det verkligen. Nyhemshallen har odlat den där kulturen länge, där är det konstigt om det inte trummas. Alla innebandyälskare vet detta. Många pratar om det. Och jag tror att denna hype kan ha spelat en viss roll i deras värvningar i somras. Det lockar även spelare att vara del i den gemenskapen, att ha en familj i ryggen som älskar dig villkorslöst.

Några måste gå först och leda vägen, våga ses som konstiga och plantera ett frö hos resten av publiken. Hos resten av innebandysverige. Tänk om det fanns en supporterunion i SSL, en tankesmedja, där lagens supportrar hjälpte varandra att växa, delade med sig av erfarenheter och pratade ihop sig för att tillsammans kunna lyfta taket. Tänk om föreningarna aktivt jobbade med att engagera deras största supportrar. Jag tror att det är en effektivare åtgärd för att höja publiksiffrorna än om lagen började spela roligare innebandy.

Idag är det premiär i herrarnas SSL. Derby. Mullsjö mot Jönköping. Jag räknar med att ribban är satt efter ikväll.

Älska de som har modet att säga: ”Wir die Wand”. I innebandykretsar är de alltför få.